Aldrig mer en tyst vår – drömmen om att allas lika värde gäller i praktiken

Underbar morgon med tidig frukost ute. Tidningar. Lyssnar på P1. Hör att utvisningarna till Afghanistan blivit fler. Avtal med afghanska myndigheter har gjort det enklare och tvångsutvisningar med polis har ökat rejält. Den enda relevanta följdfrågan – hur går det för ungdomarna som tvångsavvisas? Vad händer med dem? – ställs inte. Tankarna far genom huvudet; varför blev jag inte journalist och ägnade livet åt att researcha/undersöka hur det ser ut bakom kulisserna och ordsvallen/plattityderna: Människan i centrum! Individen i centrum! Barnens bästa främst! Allas lika värde! – Och unga utvisas från Sverige till det näst farligaste landet i världen. Äldre och skröpliga, som inte klarar sin vardag utan hjälp, får duscha max två gånger i veckan. Det bestäms politiskt i Växjö kommun, över huvudet på individen. (Jag lyckades få igenom att undantag kan göras!)
Läser i Lokaltidningen Växjö/Alvesta (gratistidning med inslag av reportage bland annonserna) om ”Ett område i förfall” på Vintervägen mitt i Växjö. Där ska bli nya fönster, första sedan 60-talet. Reportaget är en intervju med en boende där som visar hur det ser ut, hur misskött det är och hen har anmält till ägarna, kommunala Växjöbostäder, det ena efter det andra – bland annat löst lock till brunn. På Växjöbostäder känner man dock inte till att det är så illa. Nä, kontoret ligger ju ett par hundra meter från området ifråga. Jag har ingen anledning att misstro reportagets sanningshalt. Det är inspekterat. Bor själv granne med ett område som ägs och drivs av Växjöbostäder. Hur fint som helst. Så på vad beror skillnaden? Hur kan lösa brunnslock inte vara första prio? Minns har jag i 20-årsåldern råkade kliva på ett sådant i ett studentbostadsområde i Lund. Ärren på smalbenet kan anas fortfarande. Tänk om ett barn ramlar ner…
När jag växte upp och vi bodde på landet var det frapperande mycket surr i luften på sommaren, från insekter. Djuren bidrog förstås. Kanske att det hördes också för att där vi bodde var det nog vad som idag kallas tyst zon. Inget trafikbuller eller andra störningar. När jag nu anstränger mig så hör jag surret även här hemma och nu, men inte så mycket. Kan bero på att jag hör sämre på grund av ålder och här finns bakgrundsljud. Men troligen ett faktum; surret har minskat. Min utläggning om detta beror på fasan för en tyst vår – igen. Kom ihåg Rachel Carsons Tyst Vår från 1962, som tog upp fågeldöden och DDT-användningen! Finns mycket att läsa om denna människa och författare som blev hårt angripen av kemisk-tekniska industrin, stämplad som ”hysterisk” och bakåtsträvare. Ja, naturligtvis. DDT, hormoslyr, asbest… inte var det självklart att det var farligt!
Nu ska det bli simtur nr 2 idag. I övrigt lyssna på surret i luften och läsa.
Carin Högstedt
20190623
#hgstedt
www.carhog14.se
www.maqt.se
carin.hogstedt@vaxjo.se

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *